Nä, det är inte mest synd om mig. Det finns många andra som går igenom otroligt mycket svårare och tuffare saker. Sånt som krossar deras hjärta. Sånt som sätter solen i total solförmörkelse. Ändå är de mer än starka och lyckas hitta en lite ljusstråle. Efter ett tag kommer hela solen, även om det för resten av livet har sina mörka fläckar. Jag har all respekt för dessa människor, deras styrka och mod.

Nu är jag ganska lyckligt lottad här i livet. Genom min lycka har jag även möjlighet att lägga min energi på sånt som kan kännas trivialt för andra men för mig är det viktigt. Visst, jag tjatar på om min vikt men det är bara att välja, antingen läser ni eller så struntar ni i det. Alla får vi göra val här i livet och mitt val just nu är att fokusera på min kropp.

Jag känner såhär, även om jag inte har mött det totala mörkret så har jag och min familj hunnit gå igenom både det enda och det tredje. Jag har suttit på IVA och väntat och väntat, dag ut och dag in både på min far och min son. Sett någon nerv dra sig samman hos pappa och tänkt att det var nog ett tecken... Väntat och väntat på den dag han skulle vakna. Och när han väl gjorde det var han långt ifrån bra. Det dröjde inte länge innan de fick söva ner honom igen... Nu har det förvisso snart gått fyra år och han lever och mår ganska bra efter omständigheterna. Än så länge jobbar han halvtid men det är bara en tidsfråga. Kroppen lägger av eftersom. Aldrig att han skulle klaga eller säga något negativt om sin sjukdom, han har accepterat sitt öde. Vi i hans närmaste närhet tärs dock av att ständigt se hur han blir sämre och sämre, och då pratar jag framför allt om mamma som ser honom varje dag....

Med Linus förstod jag inte riktigt hur allvarlig situationen var. Jag var bara nöjd över att han var vid liv, inte för att jag för en sekund trodde något annat i min omedvetenhet. Där gick jag omkring i min egen lilla bubbla. Jag hade mina milstolpar, en dag i veckan kom mamma och pappa samt att svärmor kom varje måndag. Rubbade de däremot sitt schema blev det jobbigt. Att bo på sjukhus och inte kunna påverka en situation åt något håll. Att känna sig ensam trots att telefonen ringer. Att inte själv få bestämma när, var och hur jag vill hålla i mitt eget barn... Nu är den tiden förbi. Linus är en frisk tre åring full av energi och livet leker för oss alla.

Jag har möjlighet att lägga min energi på min kropp...

 

Jessica med Liam o Engla

24 september 2008 22:32

stoooor kram till dig!!! självklart måste man få tänka på sin egen kropp. o vet du, jag tror att du kommer ha gått ner kanske lite extra mkt vid nästa vägning eftersom du stod still den här veckan :-). tappa inte modet vännen!
kramar

http://liamengla.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vänner, nu är det fixat och klart. Mitt projekt är genomfört. Det gick betydligt fortare än vad jag hade väntat. Jag vill tacka Jennifer, som har hjälpt mig på traven. Utan hennes hjälp hade det inte gått såhär bra. Numera kan ni läsa om mitt liv på ...

Igår gick jag in med inställningen att det här skulle bli en bra dag på alla sätt och vis. Dagen började med att jag vaknade på totalt fel sida. Det är -20 grader ute, det blåser och det snöar. Jag har en antydan till skallebang och det känns inte al...

Jag känner att det är torka idag på bloggfronten. Typisk fredag? Är helt tom i huvudet. Skulle behöva sova men vill njuta en liten stund till av total ensamhet nu när karlarna mina sover. Egentligen borde jag inte vara så trött med tanke på att jag b...

Imorgon ska jag göra mig så vacker jag bara kan. Jag ska anstränga mig till det yttersta. Varför? Jo, bara för att jag vill. Bara för att jag kan. Bara för att få lite glans på vardagen. Jag ska ha kjol på mig. Jag ska känna mig på topp. Jag ska vara...

När jag kom hem från jobbet idag var Dennis och Linus ute och skottade. Linus var kanske inte på sitt allra charmigaste humör, kanske hungrig... I alla fall visade det sig att Dennis hade kört fast med fyrhjulingen och jag var tvungen hjälpa honom at...